RASINFO ..
Info samt Rasstandrard Finsk lapphunbd- Nedanför hittar
ni historik fram till och med 2003
för finsk lapphund, nedanför det rasstandrard Lapsk Vallhund
Finsk Lapphund
Är en underbar familjehund som är intelligent, pigg,
modig, lugn och mycket läraktig. Den har
lätt att charma många med sin utstrålning och sitt glada
frimodiga temperament. Att den sedan
finns i så många olika färger och teckningar gör den
ju bara ännu mera charmerande.
Den är en mycket bra allroundhund som lämpar sig utmärkt till
agility och i lydnadsringarna, i
spårskogen, som vallhund, som räddningshund och även som eftersökshund
och jakthund
framför allt på fågel och älg. Den är en mycket
trevlig sällskapshund och en kär och trogen
följeslagare i många år framåt. Den Finska lapphunden
är en mycket barnvänlig och social
kamrat, men den måste aktiveras för att må bra och ha stor
tillgång till naturen och friheten.
Rasbeskrivning Finsk Lapphund
Hemland
Finland
Användningsområde
Ursprungligen använd i renskötsel som vall- och vakthund, idag också
en populär sällskapshund.
Bakgrund / Ändamål
Samerna har redan under århundraden använt finsk lapphund liknande
hundar till att valla och vakta
renar i norra delen av Fennoskandien och Ryssland. Utgående från
dessa hundar fastställde
Finska Kennelklubben lapska vallhundens första rasstandard år 1945.
Namnet ändrades till lapphund
år 1967. Rastypen och rasbilden utkristalliserades under 1970-talet,
standarden har modifierats flera
gånger. Namnet ändrades vidare till finsk lapphund år 1993.
Rasbilden har stabiliserats snabbt och idag
är rasen mycket populär främst som familje- och hobbyhund i
hela Finland.
Helhetsintryck
Något under medelstorlek, kraftigt byggd i förhållande till
storleken, något längre än hög, med lång och
tät
päls och upprättstående öron.
Viktiga måttförhållanden
Bröstkorgens djup skall vara något mindre än hälften
av mankhöjden. Nospartiet skall vara något kortare
än skallen.
Skallens längd skall vara större än bredden: skallens bredd
skall vara samma som skallens djup.
Uppförande och karaktär
Intelligent, modig, lugn och villig att lära sig. Vänlig och tillgiven.
Huvud
Huvudet skall ha kraftiga drag och vara relativt brett.
Skallparti: Skallpartiet skall vara brett, hjässan skall vara något
välvd och pannfåran tydligt markerad.
Stop: Stopet skall vara tydligt.
Nostryffel: Nostryffeln skall helst vara svart, dock i harmoni med pälsfärgen.
Nosparti: Nospartiet skall vara kraftigt, brett och rakt; såväl
ovanifrån som från sidan jämnt, men endast något
avsmalnande.
Läppar: Läpparna skall vara strama.
Käkar / Tänder / Bett: Käkarna skall vara
kraftiga. Saxbett.
Kinder: Okbågarna skall vara tydligt markerade.
Ögon: Ögonen skall vara mandelformade och mörkbruna,
dock i harmoni med pälsfärgen.
Uttrycket skall vara mjukt och vänligt.
Öron: Öronen skall vara medelstora, upprättstående eller
med böjda spetsar, ansatta tämligen
långt från varandra, relativt breda vid ansättningen, trekantiga
och mycket rörliga.
Hals
Halsen skall vara medellång, kraftig och täkt med tät päls.
Kroppen
Manke: Manken skall vara muskulös, bred och något markerad.
Rygg: Ryggen skall vara kraftig och rak.
Ländparti: Ländpartiet skall vara kort och muskulöst.
Kors: Korset skall vara medellångt, väl utvecklat och endast något
sluttande.
Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara djup, relativt lång och
nå nästan till armbågen, inte särskilt bred.
Revbenen skall vara något välvda. Förbröstet tydligt,
inte särskilt kraftigt.
Buklinje: Buklinjen skall vara något uppdragen.
Svans
Svansen skall vara relativt högt ansatt och medellång med tät
och lång päls. På svansspetsen kan finnas
en J-formad krok. Då hunden rör sig ringlar sig svansen mot ryggen
eller mot ena flanken, i vila
får svansen hänga.
Extremiteter
Framställ
Frambenen skall vara kraftiga med kraftig benstomme och framifrån sett
raka och parallella.
Skulderblad: Skulderbladen skall vara något snedställda.
Överarm: Överarmen skall vara lika lång som skulderbladet.
Vinkeln mellan skulderbladet och överarmen skall
vara relativt öppen.
Armbåge: Armbågarna skall vara rakt bakåtriktade
och befinna sig något lägre än bröstkorgens nedre del.
Underarm: Underarmen skall vara relativt kraftig och lodrät.
Handlove: Handloven skall vara fjädrande.
Mellanhand: Mellanhanden skall vara medellång och något
snedställd.
Tassar: Tassarna skall vara relativt höga, hellre ovala
än runda och täckta med tätt hårlag.
Trampdynorna skall vara spänstiga och på sidorna täckta av
tätt hårlag.
Bakställ
Bakbenen skall vara kraftiga med kraftig benstomme och bakifrån sett
raka och parallella.
Vinklarna skall vara tydliga men inte särskilt kraftiga.
Lår: Låren skall vara medellånga och tämligen breda
med kraftig muskulatur.
Knäled: Knälederna skall vara framåtriktade och knävinkeln
relativt tydlig.
Underben: Underbenet skall vara relativt långt och spänstigt.
Has: Haslederna skall vara relativt lågt ansatta med tydlig, men inte
särskilt kraftig vinkel.
Mellanfot: Mellanfoten skall vara relativt kort, kraftig och lodrät.
Tassar: Baktassarna skall motsvara framtassarna. Sporrar inte önskvärda.
Rörelser
Rörelserna skall vara flotta. Hunden byter travet lätt till galopp,
som för den är en angenäm
rörelseform. Rörelserna skall vara parallella. I arbetet är
finsk lapphund rask och snabb.
Hud
Huden skall överallt vara åliggande och utan rynkor.
Päls
Pälsstruktur: Pälsen skall vara riklig, i synnerhet hanhundar skall
ha en tydlig krage. Täckhåret
skall vara långt, rakt och strävt. På huvudet och på
benens främre del skall pälsen vara kortare.
Det skall finnas rikligt av mjuk och tät bottenull.
Färg: Alla färger är tillåtna. Huvudfärgen bör
vara dominerande. Färgtecken, som avviker från
grundfärgen, kan finnas på huvudet, på halsen, på bröstet,
på bröstkorgens undre del, på benen
och på svansen.
Mankhöjd
Idealmankhöjd hos hanhundar skall vara 49 cm och hos tikar 44 cm. Tillåten
avvikelse är ± 3 cm.
Typen skall vara viktigare än storleken.
Fel
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i
förhållande till graden av avvikelse.
- Bristfällig könsprägel
- Lätt huvud
- Bristfälligt stop
- Hängöron
- För kraftiga eller raka bakbensvinklar
- Ständigt nedanför rygglinjen buren svans
- Avsaknad av underull
- Åtliggande päls
- Lockigt täckhår
- Oklar huvudfärg
Diskvalificerande fel
- Över- eller underbett
- Kroksvans
Testiklar
Hos hanhund måste testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna
i pungen.
HISTORIKEN FRAM TILL 2004 OM FINSK LAPPHUND
I SVERIGE
Skrivet av Pia Juhlin och Winnie Holmström
( här kan finnas felaktigheter då det är gjort av det material,
kännedom vi haft att tillgå)
Ursprung
Ingen vet hur gammal lapphunden är eller exakt varifrån den härstammar,
men vi kan vara
ganska säkra på att den är Nordens äldsta hundras! Mest
troligt följde den med samerna när
de en gång vandrade med den vikande inlandsisen in över Nordkalotten.
Den arktiska spetshunden utgör urtypen för våra lapphundsraser
idag.
Man har funnit hundskelett ända från Komsakulturens tid, som daterats
till minst 7000 år.
Tamrenskötseln är inte så gammal som man skulle kunna tro.
Ända fram till 1700-talet var
vildrenen viktigare än tamrenen. Sett i ett längre historiskt perspektiv
är alltså lapphunden en
genuin jakthund och inte en vallhund, men skillnaden är inte så
stor för nästan alla jaktspetsar
är mycket lättlärda och lydiga och dessa var säkerligen
bra ämnen till goda vallare.
Men det var i egenskap av jakthund som den först tjänade människan.
Historik
Så småningom under 1700-talets gång förändrades
den gamla lapphundens arbetsuppgifter.
Samerna blev bofasta och familjerna började hålla sig med tamrenar.
Man hade ett 15-tal renar per familj och nu fick lapphunden även lära
sig vakta och valla.
Trots lapphundsrasernas gemensamma ursprung fanns redan från den tid
när tamrenskötseln tog
sin form och finns fortfarande idag stora skillnader i både arbetssätt
och egenskaper, därmed även
i exteriör och temperament. Under sekelskiftet och långt in på
1900-talet gjordes otaliga försök
av våra länder i Norden att restaurera kvarlevan av de samiska
renhundarna och endast i Finland
lyckades man på 1940-talet rädda denna nordiska kulturskatt! Sedan
skotern kom och allt mer
stal renhundens arbetsuppgifter, har kennlarnas avelsarbete i ännu högre
grad bestått i att rädda
och rasförädla renhundarna och försöka bevara deras ursprungliga
egenskaper.
Användningsområde/Ändamål
Samerna tog i huvudsak fram två typer av hundar, en kompakt vakt- och
närvallande hund (lapphunden,
galoppör) och en långsträckt travare för distansvallningen
– en långdistansare (renhunden), som är anfader
till den lapska vallhunden idag. Både lapphunden och renhunden kunde
användas till allehanda uppgifter,
men i stort lät man lapphunden jaga och vakta och renhunden fick valla.
Dessa anfäder till dagens
lapphundsraser har för samerna alla varit ”renhundar” eller
olika renhundar för olika ändamål.
Det fanns och finns än idag en mängd mellantyper.
Bevarade ursprungliga egenskaper
Den finska lapphunden av idag har mycket av urhundens alla egenskaper, men
vallegenskaperna dominerar
och därför är den ytterst lättlärd och lydig. Den
är en allroundhund som samerna har kunnat tilldela alla
möjliga arbetsuppgifter. Som vallhund arbetar den särskilt eftertänksamt
och metodiskt. Samerna lyckades
avla fram en intelligent, arbetsvillig, lättillgänglig och mycket
trogen arbetskamrat. Den var sin ägare lojal i
alla situationer. Sinnet präglas av mjuka drag, utan att vara vekt. Den
är godmodig, utan att vara passiv,
eftersom den till naturen är mycket nyfiken. Utmärkande drag är
dess följsamhet och ödmjukhet.
Avelsmål förr
Den kompaktare typen (lapphunden) användes hos samerna mer som närvallande
hundar - att vakta
tamhjordarna i bosättningens närområden, men somliga var även
med i arbetet på vidderna. Hemma
på gården hade de också olika uppgifter. De var byggda för
kortare arbetsinsatser och hade därmed
den kraftigare exteriören. I dessa närvallande hundar har vår
finska lapphund sina rötter. De ska idag
enligt sin rasbeskrivning fortfarande vara grovt byggda, kompakta och stadiga
i typen, med längre
pälsar och kortare rygg och bendelar.
Del 2 -Sentida Avelshistorik
Den finska lapphundsrasen såg sin början i Sverige under 1980-talet.
Den första registrerade finska lapphunden var hanen Jopauija född
1978 - dog 1992.
Den första kullen i Sverige föddes 1984 hos kennel Skaites som hade
2 kullsyskon, Lecibsin Cirka och
Lecibsin Canna. Dessa utgjorde en del av stamhundarna i Sverige.
På de stamhundar som kom in under 1980-talet gjordes några samma
kombinationer om 2 till 3 gånger.
Här är de första importerna som kom från Finland och
som blev bashundar för vår ras i sverige: Jopauija,
Mättänpeikon Pillikku, Poromeiehen Sukki, Risukarhin Lupita, Lecibsin
Canna, Lecibsin Cirka,
Väkivahvan Figura, Lecibsin Pekka, Lecibsin Annikki och Tepi.
Idag med facit på hand ser vi en del prabärare bakom dessa hundar
samt hundar som lämnat katarakter.
2 av dessa stamhundar fick själv ögonsjukdom. Tepi fick PRA och
Lecibsin Pekka Katarakt BP.
Men vi ser även här att just dessa hundar har lagt grunden till
den bra mentalitet vi har på rasen..
Samt att de hade en bra typ..
1990-Talet:
Under 90 talet började en del uppfödare att hd-röntga
sina hundar inför avel.
Då vi fick officiell hd-röntgen för avel på slutet av
90-talet framkom att den finska lapphunden såg
ut att ha mycket friska höfter, ca 96 % fria höfter. Något
enstaka hd-fel upptäcktes.
Vi började ögonlysa våra hundar på mitten av 90-talet
då det framkom att katarakt upptäckts på
rasen. 1996 upptäcktes de(t) första PRA- fallen, 2 hundar i Sverige
fick PRA.
Katarakt siffrorna var ganska höga ca 7 %, något enstaka AD. Artros
med lindiga pålagringar upptäcktes,
(men få hundar armbågsleds-röntgades).
Importintaget på rasen under 90-talet var ca 35 stycken
35 importer togs in under 90-talet, varav 80 % var hundar från hemlandet
Finland, några från Norge
samt 4 stycken inmönstrade hundar från Nord-Norge - Saike, Gieris,
Boris och Lurfi. Dessa samiska
hundar har i Sverige hjälpt rasen med ökad genetisk variation, precis
som de inmönstrade hundar man
under många år berikat rasen med i Finland varit en ovärderlig
hjälp under rasuppbyggnadsarbetet.
Typen på rasen var relativt god från början, för dessa
stamhundar lämnade bra typ och stabila temperament
här i Sverige, men vi hade också en alltför lätt typ
med tunna huvuden och klena benstommar och mjuka pälsar.
En del variation syntes, beroende på att aveln till stor del blev varierande
med ökade variationer.
Rasen började snart visa upp varierande typer, p g a ökade möjligheter
till variation, när uppfödarna
började bygga sina olika linjer, som stod till buds mest från Finland.
Man började vaccinera sina tikar
för att åka till rasens hemland och para dem.
Temperamentet har varit stabilt, den finska lapphunden har i Sverige visat
sig vara mycket social,
vänlig, lättarbetad och nervfast.
*1998 tog en finsk lapphund bragden av en Silver medalj i Räddnings –WM.
Några övriga sjukdomar som upptäcktes på rasen under
90-talet:
Epilepsi, några hjärtfel, tandbortfall samt krypt- och monochider,
navelbråck, sköldkörtelfel,
Addisons och demodex.
2000-2003
Registreringssiffrorna ökar stadigt från år till år.
Importantalet på rasen ökar och ca 30 -talet hundar har
redan tagits in främst från Finland under 2000-2004 och fler (och
fler) uppfödare importerar hundar eller
åker till hemlandet och parar sina tikar. Den genetiska variationen
ökar.
Vi ser att vi har fått mer olika typer på rasen de senaste 5 åren,
vi hade på 90-talet ca 2 olika typer i slutet
av 2003 ser vi 3 olika typer.
Typ 1.En av den mer rätta typen efter rasstandarden.
Typ 2 En Typ som är mera högbent och lättare
Typ 3 En Typ som kan liknas med lite av den Lapska vallhunden, kort (inte
klen) päls, tunn benstomme
och länge nos med smalare huvud
(Under hela uppbyggnadsarbetet har vi i Sverige haft en rad mellantyper mellan
lapsk vallhund och
finsk lapphund.)
Men det är överraskande att vi tycks ha fått ännu mer
av dessa mellantyper, när vi samtidigt som aldrig
förr hämtar in hundar från Finland?
Många hundar är för högbenta och lätta, har för
korta pälsar, klena benstommar, tunna långsmala huvuden,
långa kroppar, för sluttande kors med lågt ansatta svansar.
Ögonlysta hundar på Finsk lapphund t.o.m. 2003 visar ca 92 % ögon
u.a.
2000 1st Pra, 2002 2 st Pra, 2003 1 st Pra
Nya ögonanmärkningar har visat sig på vår ras som PPM,
RD och Y-sömskatarakt.
Vi ser nu efter nya hd-avläsningssystemet helt nya siffror på höfterna
på vår ras.
Helt plötsligt ligger vi på mellan 15-20 % mot 90-talets 4 % !
2001 hade vi 24 % hd-fel, 2002 ca 15 % hd-fel, 2003 ca 18 % hd-fel.
Finsk lapphund startade i Sverige med många belastade "ögonlinjer"
och några av dessa kullar
dubblades många gånger.
Vi hade ca 8 % katarakt ända fram till de sista åren. Vi ser nu
dessa ögonlinjer längre bak i
stamtavlorna och har genom en målmedveten avel aktat oss för ögonsjukdomar.
(och spätt ut
linjerna med olika variationer )
Under 2000-2003 ser vi att rasens ögondefekter ligger på ca 5 %
och PRA på endast 1 %.
Några hundar mentalbeskrevs och rasen visade sig i lydnads, agillity
samt bruksgrenarna.
Vi hade ca 4 % hd-fel fram till millenniumskiftet, därefter med det nya
avläsningssystemet så ökade
hd- felen ända upp till 20 % med främst C-höfter.
Inavelsgraden är i genomsnitt ca 1-2 % , någon enstaka kullar har
högre siffror.
Tack vare ett stort importintag och spridning av linjer på rasen under
90-talet kan vi se dessa goda siffror.
En eloge till uppfödarna måste man väl säga!
Idag 2006 kan vi blodtesta våra hundar för att se
om de är fria, bärare eller får PRA.
Så idag kan blodtestad / bärare avlas mot fri testad hund, vilket
gör att vi har ett bra verktyg som
gör att vi istället för skrota linjer kan rädda linjer…
För er som vill se siffror / statistiker efter 2004 se skk..
Typen håller på förbättras vi ser mer och mer av den
robustare typen så glädjande nog har vi bara på
dessa 3 år kommit långt fram i typens utveckling.
Sjukdomarna har ej ökat, tvärtom..
Fler och fler börja arbeta med hundarna och de syns mer och mer på
tävlingsbanorna.
Fler visar intresse att MH-beskriva sina hundar, rasen är på G..i
mycket.
Facit på hand är det en sund och frisk hund..
Lapsk Vallhund
- Renhunden med sin samiska skönhet, är en pigg och
pålitlig arbetshund som är mycket samarbetsvillig
med ett lugnt temperament och av naturen lydig. Den lapska vallhunden har
som alla andra vallhundar
ett vaket, intelligent och snabbt tänkande med ett långt minne.
Den är en bra spårhund och mycket uthållig
och kan jobba i vått och torrt. Renskötare säger ofta att
en bra hund kan klara att jobba självständigt.
Den ska i förväg kunna förstå om några renar håller
på att skilja sig från flocken, motverka detta i tid och
om nödvändigt kunna reparera skadan utan inväntas av kommando.
Den lapska vallhunden måste ha ork
att springa flera mil om dagen i snö, nästan hela tiden skällande
och hela tiden uppmärksammad på
renhjorden och sin förare. Det är inte utan orsak som renskötseln
kallas för världens tuffaste hundyrke.
Den lapska vallhundens starkaste sida är att den inte är en arbetsnarkoman
, den är i första hand mycket
lugn i sin läggning. Det är en underbar familjehund som är
barnkär och är en mycket trogen vän. Men den
lapska vallhunden måste få jobba med både kropp och hjärna
för att må bra, den måste få en daglig
meningsfull uppgift, Den kräver en hel del motion och behöver aktiveras
och ha mycket tillgång till naturen
annars finns det risk att den inte trivs. Den lämpar sig utmärkt
till vallning, spårarbete, sök, rapport,
som räddningshund, som tjänstehund, som lydnadshund, till agility
m.m.
Rasbeskrivning Lapsk Vallhund
Hemland
Finland
Användningsområde
En hund avsedd för renvallning.
Bakgrund / Ändamål
Samerna har redan under flera århundraden använt lapsk vallhund
liknande hundar som renvallare.
upptagningen till rasen av renvallande hundar påbörjades redan
under 1950-talet, då nutida finsk
lapphund och lapsk vallhund ännu ansågs vara samma ras. Lapsk vallhund
blev en egen ras den
10.12.1966 eftersom man hade konstaterat att det fanns två olika typer
av renvallande hundar.
Helhetsintryck
Polar vallhundsspets, som skall vara medelstor och tydligt längre än
hög. Benstommen och muskulaturen
skall vara kraftig. Hunden skall vara spänstig men får ändå
inte verka tung. Könsprägeln skall vara tydlig.
Pälsen skall vara väl lämpad för ett arktiskt klimat.
Viktiga måttförhållanden
Kroppslängden skall vara minst 10% större än mankhöjden.
Bröstkorgens djup skall vara ungefär
hälften av mankhöjden.
Uppförande och karaktär
Lapsk vallhund skall vara läraktig, lugn, vänlig, energisk och arbetsvillig.
Under renvallning har den
benägenhet för skall.
Huvud
Huvudet skall vara långsträckt. Nospartiet skall vara något
kortare än skallen.
Skallparti: Hjässan skall vara endast något välvd.
Stop: Stopet skall vara svagt sluttande, pannfåran är urskiljbar
och ögonbrynsbågarna markerade.
Nostryffel: Nostryffeln skall helst vara svart, dock i harmoni med pälsfärgen.
Nosparti: Nosryggen skall vara rak. Nospartiet skall såväl uppifrån
som från sidan sett avsmalna
jämnt mot nosspetsen.
Läppar: Läpparna skall vara strama.
Käkar/Tänder/Bett: Käkarna och tänderna skall vara kraftiga.
Saxbett med normalt tandschema.
Kinder: Okbågarna skall vara tydligt markerade.
Ögon: Ögonen skall helst vara mörka, dock i harmoni med pälsfärgen.
De skall vara livliga,
sitta relativt långt ifrån varandra och vara ovala i formen. Uttrycket
skall vara intelligent, hos
tikarna
även ödmjukt.
Öron: Öronen skall vara uppstående, medellånga, ansatta
relativt långt ifrån varandra och vara
relativt breda vid ansättningen. Öronens insidor skall, speciellt
nedtill vara täckta av yvigt hår.
Hals
Halsen skall vara kraftig, medellång och smidigt ansatt i skulderpartiet
utan löst halsskinn.
Kropp
Manke: Manken skall vara markerad.
Rygg: Ryggen skall vara stark och muskulös.
Ländparti: Ländpartiet skall vara kort och muskulöst.
Kors: Korset skall vara relativt långt och något sluttande.
Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara djup, lång och rymlig, inte
för bred. Revbenen skall vara
tydligt välvda.
Buklinje: Buklinjen skall vara något uppdragen.
Svans
Svansen skall vara medellång, tätpälsad och lågt ansatt.
I vila skall den hänga, i rörelse bärs den i
en lös båge som ej får röra ryggen. Svansrörelsen
kan även vara roterande.
Extremiteter
Framställ
Frambenen skall vara kraftiga och väl anslutna till kroppen med kraftiga
muskler som dock tillåter
fria rörelser. De skall vara muskulösa, välvinklade och framifrån
sett raka och parallella.
Skulderblad: Skulderbladen skall vara snedställda och muskulösa.
Armbåge: Armbågarna skall varken in- eller utåtvridna, de
skall vara placerade tätt intill bålen och
rakt bakåt riktade.
Underarm: Underarmen skall vara lodrät.
Handlove: Handloven skall vara spänstig och fjädrande.
Mellanhand: Mellanhanden skall från sidan sett vara något snedställd,
vilket möjliggör smidiga rörelser.
Tassar: Tassarna skall vara något ovala och från alla håll,
även från undre sidan täckta med yvigt hår.
Tårna skall vara väl välvda. Trampdynorna skall vara spänstiga
och tjocka.
Bakställ
Bakbenen skall vara kraftigt vinklade och bakifrån sett raka och parallella.
Lår: Låren skall vara relativt långa, breda och muskulösa.
Knän: Knäleder skall vara framåtriktade och knävinkeln
tydlig.
Has: Hasleder skall vara relativt lågt ansatta med tydlig vinkel.
Mellanfot: Mellanfötterna skall vara relativt korta, lodräta och
parallella.
Tassar: Baktassarna skall motsvara framtassarna. Sporrar är inte önskvärda.
Rörelser
Rörelserna skall vara fria, fjädrande, outtröttliga och balanserade.
Travet skall vara uthålligt.
I snabbt trav tenderar tassarna att söka sig inunder kroppens mittlinje.
Hud
Huden skall överallt vara åtliggande och utan rynkor.
Päls
Pälsstruktur: Täckhåret skall vara medellångt eller
långt, rakt, relativt utstående och strävt.
Bottenullen skall vara fin och tät. Pälsen är ofta yvigare
och längre på halsen, på bröstet och
på lårens baksidor.
Färg: Färgen skall vara svart i olika nyanser, t. o. m. gråaktig
eller barkbrun. Färg som är ljusare
än grundfärgen, gråaktig eller brunaktig förekommer ofta
på huvudet, på kroppens undersida och
på benen. Vita tecken på halsen, på bröstet och på
benen är tillåtna. Bottenullen skall vara svart,
grå eller brunaktig.
Storlek
Mankhöjd: Idealhöjd hos hanhundar skall vara 51 cm och hos tikar
46 cm. Tillåten avvikelse är +/- 3 cm.
Fel
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i
förhållande till graden av avvikelse.
- Bristfällig könsprägel
- mjuka öronspetsar
- mycket ljusa ögon hos svarta hundar
- ringlad svans som är böjd över ryggen
- mjuk, vågig eller åtliggande päls
- avsaknad av underull
Diskvalificerande fel
- över- och underbett
- hängöron
Testiklar
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och
normalt belägna i pungen.
KOMMER HÄR ATT LÄGGA IN IINFO OM RASUTVECKLINGEN PÅ LAPSK
ÄVEN
DÅ JAG JOBBAT DEN FÄRDIG.
Rasinformation